Beslutet

Att ta beslutet att bli mamma på egen hand har faktiskt inte varit särskilt svårt, även om det är ett stort beslut. Att beslutet varit relativt enkelt beror nog på att jag aldrig har tvekat på att jag vill ha barn i framtiden, även om jag har velat göra mycket annat innan jag bildar familj. Jag har heller inte förutsatt att det ska vara enkelt att bli gravid, oavsett om jag har en partner eller inte. Att göra ivf eller adoptera har länge funnits i mina tankar. Detta tror jag har underlättat beslutet att försöka bli gravid på egen hand, att jag inte sett det som en självklarhet att det ska vara enkelt att bli förälder. Om man alltid trott att man ska träffa någon och ha enkelt att bli gravid kan nog steget till att gå igenom processen själv kännas som ett större steg.

Självklart har jag önskat att jag ska bilda familj med en partner men jag har länge tänk att ”Om min barnlägtan fortfarande är så här stark om några år och jag känner mig redo kommer jag skaffa barn själv, avsaknad av partner kommer inte hindra mig från att bli mamma”. Jag är heller inte ledsen för att jag troligtvis kommer skaffa barn själv, jag tror ju absolut att jag kommer att träffa en partner, kanske om ett, tre eller fem år, men jag vill ha barn nu! Jag kan vara ledsen över att jag inte har en partner, men jag är inte ledsen över att jag inte har någon att skaffa barn med, det fixar jag själv. När jag träffar den rätte får vi bli någon slags bonusfamilj. Just nu är jag så glad och peppad på att vara igång!

Att vara redo har för mig handlat om att ha en utbildning, ett boende och fast jobb. Troligtvis har även mina resor, utlandsstudier, jobberfarenheter, boende i en annan stad och ålder bidragit till att jag känner mig redo. Jag har hört folk säga att man aldrig känner sig riktigt redo för att bli förälder, det stämmer inte för mig – jag kunde inte vara mer redo!