När jag var på besöket på Nordic IVF fick jag tips från läkaren att lyssna på en dokumentär i Tendens i P1 om en tjej som i vuxen ålder får reda på att hennes pappa inte var hennes biologiska pappa. Tjejen hade blivit till genom med hjälp av en donator under en tid när det inte var krav på öppen donator (I Danmark kan man även idag välja om man vill ha öppen eller anonym donator, något som kan kräva ett inlägg i sig). 1985 blev det beslutat att barn i Sverige som blivit till genom insemination har rätt till sitt genetiska ursprung och i mogen ålder kan kontakta donatorn.. Innan dess rekommenderades föräldrar att inte berätta att barnet blivit till genom insemination. Tjejen i dokumentären kände sig lurad och som att hon saknade sitt ursprung och inte visste vem hon var. Hon bestämmer sig för att försöka hitta donatorn.
Jag kan förstå läkaren rekommenderar att lyssna på detta eftersom det handlar om insemination men för mig känns det väldigt främmande eftersom jag aldrig har tvekat på att berätta för mitt/mina barn att de blivit till genom insemination. Dokumentären i sig är bra men jag kan inte relatera till den alls. För det första har barnet enligt lag rätt att i mogen ålder få information om sin donator, då hade det ju varit väldigt konstigt om jag inte skulle berätta för barnet innan dess hur hen blivit till. För det andra anser jag inte att mitt sätt att skaffa barn är konstigt eller fel på något sätt, det är inget jag skäms för och därför förstår jag inte varför jag inte skulle berätta för barnet. Jag ser heller ingen nackdel med att berätta, även om jag träffar en ny partner som blir som en pappa till barnet (kanske till och med adopterar barnet och blir pappa juridiskt) anser jag inte att det är svårt att berätta för barnet att jag ville ha barn innan jag träffade pappan och därför behövde hjälp från en donator. Jag kommer inte kalla donatorn för pappa, donator och barnet har ju inga rättigheter eller skyldigheter gentemot varandra. Jag ser det inte som ett stort beslut att berätta för barnet utan kommer berätta från början, till och med innan barnet förstår, så att det alltid varit en självklarhet för barnet, jag kommer läsa böcker och berätta på olika sätt anpassat efter barnets ålder. Om barnet undrar varför jag gjorde detta kommer jag säga att jag inte orkade vänta längre på ett barn.
Jag vet inte om läkaren ville skrämma mig med att visa detta, typ ”Du måste berätta, annars kan det gå såhär”. Självklart är det ju bra att ha reflekterat över hur barnet kan uppleva det att vara ett donatorbarn men upplevelsen är nog väldigt olika beroende på om barnet får reda på detta när hen är liten jämfört med när hen är tonåring eller vuxen. Eftersom barnet har rätt genom lagen att få veta sitt ursprung tycker jag att det var ett rätt konstigt val av dokumentär att tipsa om. Det hade varit intressantare att höra om en person som när hen var barn fick reda på att hen blev till genom insemination. Det behöver ju absolut inte vara okomplicerat för barnett att ha blivit till genom insemination; att ha gener från en donator som man inte får kontakta förrän man är i ”mogen ålder”, att sticka ut i skolan osv. Än så länge är det ju ganska ovanligt men det tror jag inte att det kommer vara om några år. I år blev det godkänt att utföra assisterad befruktning med både donerade ägg och spermier, detta innebär ju att barnet inte har någon genkoppling till den/de föräldrarna hen växer upp med. Att ha två mammor, två pappor, vara adopterad eller leva i en bonusfamilj är nog inga konstigheter för barn nu för tiden, är det inte mest vuxna som har fördomar om detta eller vad säger ni som vet?
Jag tycker för övrigt att det är konstigt att P1 döper dokumentären till Jakten på min donatorpappa då donatorn ju inte är någon pappa… Om ni är intresserade kan ni lyssna på dokumentären här.
Senaste kommentarer