Det är helt naturligt att tveka, men jag tänker att om det är en tanke som ofta återkommer är det nog viktigt för dig. Fundera över varför du tvekar. Är du osäker på om du verkligen vill ha barn eller är det för att andra har, eller kanske kommer ha, negativa åsikter om ditt beslut? Eller för att beslutet skulle innebära att du ”gett upp” att träffa en partner? Eller är du osäker på om du skulle klara att ta hand om ett barn själv? Kanske behöver du skriva upp för- och nackdelar och bemöta dina tvivel, t.ex. har du ju hela livet på dig att träffa någon, bara för att du skaffar barn själv betyder det ju inte att du alltid kommer vara ensam, bara att du tar din barnlängtan på allvar och låter kärleken komma när den kommer 🙂 Mitt tips är att prata med/läsa om andra som gått denna väg. På så sätt kan man normalisera detta alternativ att bilda familj, få upp ögonen för att det inte bara finns ett rätt sätt att bilda familj. Och att sedan verkligen fundera på vad du vill, inte vad andra i din omgivning ska tycka.
Nu är det ju väldigt kort kö i Stockholm men bor man i ett annat landsting kan det vara mycket längre kö och då tycker jag att det är en god idé att sätta igång och göra en utredning och sedan kan du ju faktiskt avbryta när du vill. Jag vet inte om det kan vara någon nackdel om man vill försöka igen senare, kanske är det någon här som påbörjat en utredning, avbrutit och sedan satt igång igen?
Men även om du bor i ett landsting som har kort kötid kanske du behöver sätta igång med utredningen för att veta om det är rätt beslut eller inte. Hur känns det efter första besöket? Är det en lättnad att ha tagit steget eller känns det helt fel?
Senaste kommentarer